Johan Gustaf Björlin

Gustaf Björlin erhöll sin första officersfullmakt 1865, då han blev underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, och gjorde sedan en hedrande karriär, vars detaljer här blott flyktigt kunna beröras. År 1873 blev han löjtnant i armén och generalstabsofficer, och åren 1882-1895 var han avdelningschef på generalstabens krigshistoriska avdelning. Björlin avancerade 1888 till major, 1892 till överstlöjtnant, 1895 till överste och militärbefälhavare på Gottland, 1903 till generalmajor i armén och 1908 till generallöjtnant i reserven.

Emellertid var Gustaf Björlin icke blott en dugande militär. Han var också en av vårt lands främsta krigshistoriska författare, varom talrika arbeten rörande Sveriges krigshistoria bära vittnesbörd. Det mest kända av dessa är säkerligen det digra verket om Johan Banér, vilket av fackmän ställts synnerligen högt. Dessutom har general Björlin varit en flitig och framgångsrik författare av huvudsakligen historiska romaner och berättelser. För sina vittra förtjänster erhöll Björlin år 1889 Karl Johans pris av Svenska akademien. År 1913 blev han hedersledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, och år 1918 kreerades han till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet.

General Björlin hade en utpräglad musikalisk begåvning. På detta område gjorde han sig bemärkt redan som kadett vid Karlberg, där han var musikprimarie. Vid 19 års ålder komponerade han en sorgmarsch, som spelades vid en kadettkamrats begravning. Gottlands infanteriregementes paradmarsch är ett verk av Gustaf Björlin, som säkerligen bland regementschefer är ensam om äran att hava komponerat sitt regementes paradmarsch. Dessutom har han satt musik till några av Runebergs sånger. De trycktes på sin tid men äro nu utgångna ur bokhandeln. En av dem "Tanken", som av dalslandssångerskan Rut Berglund sjöngs vid generalens jordfästning, har på fackmannahåll jämförts med Geijers bästa kompositioner.

Under sin långa och rastlöst verksamma levnad bibehöll general Björlin alltid kontakten med hembygden. När han under materialinsamlingen för sina krigsvetenskapliga avhandlingar träffade på uppgifter om Dalsland, tog han samvetsgrant vara på dem. Ibland slog han sig lös för en mera planmässig insamling av material rörande hembygden och särskilt hemstaden. Säkerligen var ingen mera skickad än han att skriva Åmåls historia. Efter decenniers forskningar tog han för några år sedan i tu med bearbetningen av det rika materialet. Resultatet härav blev det år 1918 utkomna arbetet "Från en gammal svensk småstad", för vilket redogörelse lämnats i föregående årgång av denna årsskrift. Det kan utan överdrift betecknas som ett av de allra främsta arbeten av detta slag vi för närvarande äga. I boken "Flydda tider, anteckningar och minnen", som utkom år 1914, har Björlin också gett värdefulla bidrag till Dalslands kulturhistoria. General Björlin har även tagit aktiv del i det direkta hembygdsarbetet. Sålunda var han Dalslands Gilles i Stockholm ordförande ända från dess stiftande. När hans de sista åren vacklande hälsa ej lade hinder i vägen, bevistade han regelbundet gillets sammankomster. Han hade också hoppats att få besöka systerföreningen i Uppsala och där tala om hembygden, men så kom sjukdom emellan och omintetgjorde denna plan. Generalen talade ofta om sin hembygd. Det var inte svårt att få samtalet att glida över på den bogen. Gärna blickade han tillbaka till sin barndoms och ungdoms hemstad. Med stor pietet berättade han om gamla tiders förhållanden och personer. Många av Åmåls borgare från mitten av förra seklet, om vilka han hört talas, eller vilka han som barn själv sett, kunde då passera revy. Man får inte förtycka, om den åldrige generalen kände större sympatier för den gamla tiden och dess folk än för nutiden, vars ofta bristande pietet för det gamla djupt grämde honom. Särskilt sörjde han över det oblida öde, som drabbat hemstadens åldriga helgedom, men han hoppades ändå att även för den upprättelsens dag någon gång skulle randas, fastän det ännu såg mörkt ut.

General Björlin var en utpräglad pliktmänniska. I mångt och mycket var han en inåtvänd natur. För utomstående tedde han sig ofta en smula sträv, men när man kom honom närmare in på livet, upptäckte man hos honom en djup och rik, varmt kännande medmänniska. Under den stora framgången i livet möttes han av personliga missräkningar, som bidrogo att stämma honom till allvar. Han förde emellertid ej sina känslor till torgs. Såsom en god krigsman bar han undergivet och behärskat såväl sorg som glädje. Genom styrkan av sin personlighet imponerade han starkt på sin omgivning. Det avmätta och något kärva i hans uppträdande ingav respekt. Hos dem, som stodo honom närmare, väckte han icke blott beundran utan även varm tillgivenhet.

Bland general Björlins efterlämnade papper fanns en kartong med påskriften "ego". I denna kartong hade han samlat anteckningar, som rörde honom personligen. På lösa lappar hade han där nedtecknat sina tankar i livets frågor. Bl a hade han, sannolikt en kort tid före sin död, nedskrivit sin trosbekännelse. I enkla, flärdfria ord bekänner han sin tro på Gud, himmelens och jordens skapare, som styr våra öden. Han säger vidare: "Jag tror på bönens kraft och på ett evigt liv". "Min levnadsregel är: Bed och arbeta, anförtro framtiden åt Gud." "Det härligaste vi hava i vår religion är: Syndabekännelsen, bönerna Fader vår och Herren välsigne och bevare oss." Dessa anteckningar vittna om djup förståelse för de religiösa värdena. Sannolikt har denna religiositet spirat även i hans tidigare liv, fastän den icke förut tagit sig sådana uttryck. E N Söderberg tolkar i ett poem, som han skrev vid Gustaf Björlins död, på följande uttrycksfulla sätt det bärande i hans personlighet.

      "Det är dock ej den ära, som rang och titlar ge,
      som skall dig rum beskära i minnets elysé,
      men därför vi dig minnas, att allt du verkat tog
      impulsen från ett hjärta, som varmt för Sverige slog.
      Den som i livet mött dig blott korta ögonblick
      ej glömmer dock den värme, som från ditt väsen gick,
      och sent din bild skall blekna: en man av kärnsvensk halt,
      som gav det bästa hos oss en ridderlig gestalt."

Omkring ett år före sin död företog general Björlin en sista resa till sin hemstad. Han ville ännu en gång se de gamla kära platserna. Det var med verklig andakt han gick omkring och tog avsked av dem, den ena efter den andra. Minnena från flydda tider stormade på och satte hans känslor i stark rörelse. Den gamles sinne fylldes med vemod, när han tänkte på att han sannolikt aldrig mer skulle få återse sin kära hembygd. Denna aning visade sig riktig. Efter hemkomsten till Stockholm framträdde allt tydligare tecken på dödens annalkande, och den 13 juni 1922 skattade general Björlin åt förgängelsen. Ända till de sista åren av sitt liv bevarade han sin själsliga och kroppsliga spänstighet och fortfor bl a med sina vetenskapliga forskningar. Han hade förmånen att få mottaga upprepade bevis på att hans livs insats på skilda områden uppskattades av samtiden. Detta bidrog ytterligare att göra han ålderdom ljus och harmonisk. När general Björlins stoft den 17 juni, således när naturen iklätt sig sin vackraste skrud, fördes till graven på Stockholms norra kyrkogård, följdes det av en skara representanter för militära kårer och andra sammanslutningar, ävensom av talrika personliga vänner. Många och hjärtliga voro de hedersbetygelser, som kommo den avlidne till del. Genom sitt livsverk har Gustaf Björlin inristat sitt namn bland de främsta av Dalslands söner.

Källor: Framställningen grundar sig huvudsakligen dels på egen kännedom om general Björlin, dels på meddelanden från dennes efterlämnade maka, generalskan Mary Björlin, född Strömberg, och från general Björlins släkting, fröken Maria Waldenström, som i många år varit familjens husföreståndarinna och tillika generalens privatsekreterare.

E. Bergman.

KUNGL GOTLANDS INFANTERIREGEMENTES MARSCH, Gustaf Björlin

Till kategorin komponerande officerare hör generallöjtnanten, fil dr hc Gustaf Björlin (1845-1922). Johan Gustaf Björlin föddes den 14 oktober 1845 i Åmål som son till en järnkramhandlare. Han avlade officersexamen 1865 och blev samma år underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente. Han genomgick Krigshögskolan på Marieberg 1867-70 och blev löjtnant i armén 1873. Han pläderade i föredrag och skrifter för allmän värnplikt och var med om att 1890 bilda Allmänna försvarsföreningen. Han var sekreterare i riksdagens försvarsutskott och företog studieresor till diverse krigsskådeplatser. Han blev kapten 1897 och major vid Generalstaben 1888 samt var överste och militärbefälhavare på Gotland 1895-1908, förenad med tjänsten som chef för Gotlands infanteriregemente. Åren 1896-1909 var han ledamot av Första kammaren och tillhörde olika tider försvarsutskottet och särskilda utskottet samt hade dessutom en rad sakkunniguppdrag rörande försvarsväsendet även efter sin riksdagsmannatid. Han var generallöjtnant i generalitetets reserv 1908-18. Sitt krigshistoriska vetande nedlade Björlin i en lång rad arbeten, även delvis skönlitterärt utformade och populärt hållna, samt publicerade även kulturhistoriska skildringar. Han blev ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1881 och filosofie hedersdoktor i Lund 1918. Han dog den 13 juni 1922 i Stockholm.

Biografin över Gustaf Björlin i Svenska män och kvinnor slutar "B. hade även musikaliska intressen", vilket måste betecknas som en ordentlig underdrift. Under sin tid som chef för Gotlands infanteriregemente komponerade han nämligen en ny marsch till regementet, som sedan 1898, dvs under hans chefstid, hade haft samma marsch som Göta livgarde. Men omkring 1905 antogs i stället den av chefen komponerade marschen, som efter sin upphovsman senare gått under namnet General Björlin. Snart efter att han lämnat regementet bytte man emellertid ut marschen mot det då nya slagnumret In Treue fest av Carl Teike. Under åren före nedläggandet 2005? spelades den emellertid som traditionsmarsch och den var 1994 på förslag som marsch för Militärkommando Gotland, innan man antog General Wahlgrens marsch av Robert Sjölin i denna funktion, en marsch som ingen vill ha och Gotlandsmusiken inte vill spela. Björlin var, innan han utnämndes till överste och militärbefälhavare på Gotland, 1882-95 chef för Generalstabens krigshistoriska avdelning , och dagens efterföljare, Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan har antagit General Björlin som sin marsch. Slutligen är den även marsch för Reservofficerssällskapet på Gotland.

Musikdirektören Per Grundströms åsikt om Björlin framgår av följande citat ur hans tal vid Svenska Militärmusikdirektörsföreningens 50-årsjubileum 1968: "Med 1901 års härordning kom den första attacken mot militärmusiken. På I 1:s kaserngård samlades en kommittté av sakkunniga bestående av general Björlin (militärbefälhavare på Gotland; han hade komponerat en marsch och ansågs vara 'musikalisk'), ...."

Lars C Stolt

Militärmusiksamfundet